>PÅ SVENSKA

SHORT STORIES PÅ SVENSKA

med ett stort tack för min svensklärare Mats Eriksson för uppmuntran och korrigering

FLYTTNINGSDILEMMAN

När man flyttar till ett annat land har man inte bara många metafysiska dilemman, utan också massor med av praktiska frågor. Vad ska man ta med sig och – vilket som är ännu viktigare – vilka saker kan man lämna utan att saknar dem varje dag… För fyra månader sedan måste jag packa 40 år av mitt liv i en liten Skoda – och det var en riktigt svår utmaning.

Först tyckte jag att praktiska grejer - som en bra stekpanna – är de allra viktigaste. Men när jag började packa förstod jag att en keramisk stekpanna kan man köpa också i Sverige och att det är sentimentala - inte praktiska – saker som man verkligen behöver ha. Fotografier, presenter, souvenirer från resor - det kan man inte ersätta eller köpa igen. De är personliga historier i sig själv – och varje gång när man tittar på dem, minns man sköna ögonblick och människor: vänner, familj.

Jag lämnade många dyra stekpannor i Warszawa. Istället för dem tog jag en Buddhafigur från Thailand, en mask från Kambodja, en glasuggla som min pappa gav mig efter jag blivit magister. Och böcker... Vi lever ju i Kindle-tiden och det är möjligt att ha två tusen virtuella böcker i en apparat som väger 300 gram, men naturligtvis är det fortfarande bara böcker av papper – s.k. paperbacks - som kan stå i bokskåpet, som man kan bläddra i, som man kan lukta på, som kan innehålla engagemang.

Det är inte lätt att välja ut 30 böcker av flera hundra som man har. Men jag hade en klar strategi - jag tittade på alla bokomslag och tänkte på vilka bilder som kom i mitt huvud. När jag tittade på ”Varats olidliga lätthet”, erinrade jag mig en varm sommar i Venedig och mig själv i parken med Kunderas bok i handen. När jag tittade på ”Vaggan” tänkte jag strax, hur jag missade min tunnelbanestation eftersom Vonneguts bok var så spännande. Och så vidare - ett efter ett tog jag alla mina minnen till Uppsala. Nu står de alla i mitt vardagsrum och hjälper mig att känna mig lite mera hemma här.

TILLBAKA FRÅN RESOR

I mitt liv har jag besökt över 40 länder på 4 kontinenter. Jag har rest där på olika sätt – några av mina resor var organiserade av en resebyrå men de flesta organiserade jag själv för att se alla sevärdheter precis i mitt eget tempo, ha tid för att ta foton och uppleva lite mera än bara turistattraktioner.

Jag vet inte om resor bara är en positiv upplevelse. Naturligtvis finns det många goda sidor av exotiska turer. Ögonblicken när man äter en tallrik räkor för 20 kronor, pratar med händerna med en bonde i Himalaya, promenerar i bikini på stranden under julen, är fantastiska minnen. Men från resor tar man hem inte bara känslor utan också reflektioner - och de är ofta en verklig belastning.

Om man inte flyger någonstans, är allt klart och normalt – att vi arbetar 8 timmar, att man inte kör när det är rött ljus, att vi får presenter till julen. Men om man åker till länder som ligger långt bort, får man plötsligt en ”aha”-upplevelse att ingenting – verkligen ingenting – är självklart, normalt eller ”ges av Gud”. Allt som vi har omkring oss är VÅRT beslut. Och man börjar tänka att många av dessa beslut inte var de bästa som man kunde ta… Varför arbetar vi fem dagar i veckan? Varför har vi inte närmare relation med släktingar? Varför dricker vi kaffe varje morgon?

Ofta var jag så förvirrad efter resor att jag inte kunde koncentrera mig på jobbet. Ibland verkade jobbet och alla uppgifter helt meningslöst. I ett av dessa ögonblick upptäckte jag att det finns bättre kategori för alla mina resor än denna typiska indelning - t ex resor till europeiska länder / till andra kontinenter, organiserad / självplanerad, lyxig / med ryggsäck. Det fanns nämligen semestrar, efter vilka jag promenerade i Warszawa och tänkte hur grå, smutsig och tråkig min stad är. Och det fanns semestrar efter vilka jag körde snabbt hemma från flygplatsen för att omfamna min soffa och lukta på polskt bröd. Och gick till kontoret med ett leende på mitt ansikte. Efter dessa andra resor tyckte jag att vi organiserade världen här omkring oss inte så dåligt.

 

GÅ VILSE I 2000-TALET

”Gå vilse”-filosofi har något romantisk i sig. Man kan känna sig som Selma Lagerlöf när hon reste många månader till Jerusalem eller som Goethe som reste omkring Europa. Man tänker att det kommer att vara så skönt att lämna kartan, glömma tiden och bara gå framåt sig utan att planera rutten. Precis så tyckte jag och därför beslutade jag att gå vilse - för att vara en riktig äventyrare, inte bara en turist. Jag tänkte att det skulle vara en fantastisk upplevelse, full av romantik…

Budapest, 2002. Mitt hotell ligger i centrum av Pest. Det är höst, en varm kväll. Det skulle vara trevligt att promenera lite, kanske se Donau i kvällsljus eller dricka en söt tokaj i restaurangen i Pest. Jag tar en karta men tittar inte på den – väljer bara gator som ser mysiga ut. Går till vänster, till höger, dricker lite Samorodny här, lite Aszu där – ungerska viner smakar verkligen fantastiskt. Men det är tid att gå tillbaka till hotellet. Jag tittar på en skylt med ett gatunamn eftersom jag måste veta hur den här gatan heter för att hitta den på kartan. Namnet ser för mig ungefär så ut ”Gszgyneuhmnyg”. Jag är så trött att jag inte kan hålla detta namn i mitt huvud och min karta har ingen gatunamnindex… Jag har ingen aning var jag är. Det är mörkt, någon vet var mitt hotell ligger. Det finns ingen sol för att hjälpa mig med riktning, stjärnor ser man inte idag. Efter 2 timmar hittar jag mitt hotell och beslutar att lära mig ungerska.

Kairo, 2012. Efter 10 år har jag glömt att jag faktisk inte tycker om att gå vilse. Jag är ensam i Kairo, har sett alla bekanta museer, har varit i det koptiska området och beslutar nu att gå i museet av Oum Kalthoum. Inte en stor turistattraktion, lite bort från medina… Men hur svårt kan det vara att bara gå till Rhoda-ön, det måste ju finnas en bro någonstans. Det var faktiskt så och jag fann en bro och Oum Kalthoum-museet. Men jag kommer inte ihåg vad som var där, eftersom jag såg så många saker på vägen där… T.ex. bergen av skräp, två döda katter och ett barn som levde i ett bilvrak. Och jag blev nästan påkörd av en bil. Det vore säkert bättre att bara se turistattraktioner av Kairo och inte det verkliga ansiktet hos denna stad.

Bangkok, 2014. Jag är säker att jag är en turist, inte en äventyrare. Och jag vill absolut INTE gå vilse i 7-millioner-stan. Jag tar en taxi och säger ett namn på en restaurang som jag känner till - jag har varit i Thailand flera gånger och har en favoritrestaurang i China Town som jag vill åka till. ”Är du hungrig?” frågar en taxichaufför – och tar mig strax till sin kusins restaurang över tio kilometer från mitt önskemål. Från där kan man åka tillbaka till hotellet med bussen (de har bara beskrivning på thailändska) eller med taxi. Och naturligtvis vill jag inte ta en taxi igen…

Nu är jag säker: med ”gå vilse” är det precis som med kontakt med naturen - i den verkliga världen kan man inte koncentrera sig på utsikten eftersom man kan bara tänker på myggor som biter en överallt. Nu accepterar jag att jag inte är en äventyrare, att jag inte vill upptäcka mera som turistattraktioner och att många saker ser bättre ut i fotoalbum än i verkligheten. 

EN MYCKET SPECIELL GÄST

Vi har nu hemma hos oss en mycket speciell gäst. Hon är speciell inte bara i vanlig betydelse (viktig och varmt inbjuden) men också i helt ovanlig betydelse: hon är nämligen en hund.

Hundar har ett helt annat liv än vi, människor. Å ena sidan är deras vardag lite tråkig: frukost (inte särskilt fin meny), promenad, sova, lite längre promenad, tevekväll med ägaren (fotboll igen), kort promenad, middag (inte mycket finare än frukost), sova (på soffan om ägaren inte tittar). Men å andra sidan är hundars existens bättre än människors liv: de måste nämligen inte arbeta och får mat gratis. Kurt Vonnegut hade en teori att hundars livsstil är deras val. Att de är mycket smartare än vi, människor, och bara tillåter oss att tänka att vi äger dem, detta för att få gratis mat och inte behöva arbeta. Vonnegut formulerade även en teori att fysikern Thomas Edison konstruerade en speciell intelligensmätare och upptäckte att hundar är klokare än människor, men hans hund Sparky lovade honom att hjälpa till att uppfinna en glödlampa om han inte sade till någon vad han visste om hundars intelligens. Kanske är det bara en konspirationsteori men när jag tittar på min gäst just nu (jag sitter med dator och kämpar med ord och Mysan ligger på golvet och njuter solen) är jag inte så säker.

Men vad som är säkert är att djur inte har samma liv och likaså samma betydelse i olika kulturer. I Nepal går heliga kor på gatan medan förarna väntar i sina bilar, men ingen är villig att mata en hemlös katt – maten är ju dyr. I Egypten dödar man hundra får varje år till festen som kallas bayram – just så, med kniv, på gatan i staden. Jag ska aldrig glömma hur Kairo luktade på natten efter bayram – både sött och syrligt. I Thailand såg jag en död katt i en hatt och med cigarr som låg framför en restaurang som reklam - det är ju inte lätt att uppfinna ett reklamkoncept som andra restauranger inte redan har. Jag tittar igen på min gäst – och tänker att hon förmodligen inte vill vara en del av riter även om det skulle betyda att hon bli helig.

I Polen älskar man att ha husdjur. Man köper husky till en liten tvåa i stadscentrum. Det är inte problem med plats – hunden har ju hela lägenheten mest för sig själv, cirka 10 timmar om dagen. I Sverige känner jag till företag vars chef tillåter att man tar med ens hund till jobbet. Det är ju omänskligt att döma hundar till ensamexistens hemma. Polen är inte ett bra land för hundar med svaga blåsor och Sverige är inte ett bra land för allergiker kan man kanske förstå av detta. Men både här och där skaffar sig mer och mer människor husdjur. Ofta för att fylla ensamma hushåll med lite glädje och för att ha sällskap. För oss är djur inte helig, men ofta blir de förvisso våra bästa vänner.

Om historian med Edison och Sparky är sann, hör vi möjligtvis en dag från våra husdjur, vilken roll de verkligen vill ha i vårt liv. Om djur känner till den katolska traditionen, gör sannolikt de sin språkliga coming out på julafton. Min katt försökte det faktiskt en gång. Han vågade inte säga vad han tänker om mig (han var rädd att förlora gratis mat), så på julafton kom han bara till mig och spottade på min hand. Jag vet inte vad han precis menade med det, men sedan dess vet jag i alla fall att det finns någonting som jag gör fel. Så kanske är en bäst-vän-position inte vad husdjur verkligen vill ha? Vad tycker du, Mysan?

BERÖM AV OMEDVETET

Jag har allltid tyckt om spanska visor. De låter så mysteriöst, poetiskt och vackert. Långa r, runda vokaler. Jag har förställt mig vad texter av Julio Iglesias, Jeanette eller Buena Vista Social Club kan betyda. När jag har hört dem har jag haft i mitt huvud Andalusiens landskap, gator i Barcelona och stränder i Varadero. Det är just så – om man inte vet vad någonting betyder, försöker man att finna betydelse själv.

Mitt stora fel var att upptäcka sidor på nätet där man kan läsa översättningar av spanska visor till engelska. ”Dónde estarás?” har låtit som en djupt existentiell fråga – men i verklighet betyder det bara ”När kan jag finna dig?”. Strofer som har verkat som filosofiska traktater visar sig nu som vanliga berättelse om fåglar över havet. Det var inte en bra idé att utforska betydelsen hos spanska visor – det vore mycket bättre att behålla illusionen att de handlar om meningen med livet.

Ännu sämre kan det vara att läsa historier om sina favoritvisor. Alltid när jag har lyssnat på "Annies Song" av John Denver har jag tyckt att det är en av de vackraste kärleksvisorna i världen. Och jag har blivit så nyfiken att jag har bestämt mig att läsa lite om Denvers liv för att förstå bakgrunden för den här texten.

Denver, vars riktiga namn var Henry John Deutschendorf, skrev ”Annies Song” 1974 för sin dåvarande fru, Annie Martell. De båda var år 1974 i Colorado på vintersemester och åkte skidor tillsammans. Att skriva texten tog John Denver precis en kvart – han fick inspiration i en dalbana på toppen av Ajax fjäll. "Låt mig drunkna i ditt skratt, låt mig dö i dina armar". Det låter så poetiskt!

Men senare – som det ofta händer i livet – skiljde sig John och Anna. Sångaren blev så arg efter förhandlingen (bodelningen var inte till fördel för honom) att han försökte strypa sin hustru med sina bara händer. Sedan tog han en motorsåg och sågade dubbelsängen precis mitt itu…

Nu är det alltid så att när jag lyssnar på "Annies Song" hör jag ett diskret ljud av motorsågen i bakgrunden. Min favoritvisa lät mycket bättre före jag läste Denvers biografi.

REALITY SHOWS

Det finns tusende av dem. Reality shows. Om matlagning, dekorering, sång, uppfostran av barn, hund och make, resor, kärleksproblem och hushållsekonomi. Varje person kan välja ett ämne som är intressant för honom eller henne och det är säkert att det finns minst ett program på teve om detta ämne.

Jag tycker inte om att laga mat men jag gillar TV-program om kokning och bakning. I varje land som jag var i eller levde i tittade jag på matlagninsshower: på tyska, arabiska, hindi, engelska och vad som helst. Att titta på dem hjälpte mig att få insikt i olika kulturer. Jag fick reda på att i England finns det människor som lagar mat av produkter som de finner i avfallsbehållare nära storbutiker eller av påkörda djur som ligger nära vägen. Men man lär sig mycket inte bara om matkultur. Det var intressant att höra vad människor säger om varandra i brittiska editionen av ”Come dine with me”: hur en man från en högre socialklass kommenterar att han inte vill sitta vid samma bord som en tjej som pratar cockneydialekt eller hur en kvinna från arbetarmiljö kritiserar en fru som har foton av kungafamiljen i hela huset. Och i versionen av det här programmet gjort i Sydafrika kunde man analysera hur delat samhället fortfarande är efter så många år sen apartheidslutade…

Den polska versionen av ”Come dine with me” – programmet där fyra människor som inte känner varandra äter middag tillsammans fyra gånger hemma i lägenheterna och husen av var och en av dem – hade en mycket speciell målgrupp. Sponsorer placerade dyra produkter i varje episod och inte alla polacker har ju tillräckligt med pengar att köpa en avancerad tryckkokare. Hela programmet gav alltså en orealistisk bild av Polen – att alla människor bor i 150 kvadratmeter stora lägenheter, kör mercedes och serverar sushi till förrätt. Välsituerad publik ville ju inte titta på familjen Medelkowalski (polska för Medelsvensson) som bor i en tvåa i småstaden.

När jag flyttade till Sverige började jag titta på den svenska versionen av det här programmet – ”Halv åtta hos oss”. Det går varje dag på TV 4. Mitt mål var att lära mig hur småprat ser ut i Sverige: vad pratar man om, vilka ämnen undviker man och vilka fraser som är bra att veta. Och det här programmet hjälpte faktiskt till med det. Med inte med att lära sig hur man ska bete som en gäst… ”Dine with me” programmen i alla länder har nämligen samma manus – man köper en licens och människor måste agera som det var bestämt av en manusförfattare från USA eller Holland. Det går alltid till så här (i Polen, i Sverige, i Tyskland, i Storbritannien): gäster kommer, presenterar sig för varandra, värden gå till köket för att göra i ordning middagen och gästerna går runt i lägenheten. De går till sovrummet, lägger sig på sängen och testar den, ta ut behås från lådor och kommenterar dem, tittar på bilder som hänger vardagsrummet och försöker att gissa värdens sexuella läggning och sist går de till badrummet och hånar värdens dåliga smak. Det finns bara en skillnad i den svenska versionen av programmet: alla plockar fram skor när de kommer till lägenheten. Utan det vore det totalt orealistiskt… Men ändå: reality shows är bra för att lära sig lite om seder och bruk, men man måste ta dem med en nypa salt!

SKÖNA FOTON

Click! Jag har nyss gjort en romantisk bild av Uppsala Domkyrkan omgiven av höstfärgade träd. Kvällsfoton är lätta att göra - man ser inte burkar i Fyrisån. I Jordanien flög så många svarta påsar omkring att det var omöjligt att ta bilder utan dem. Så på blåsiga dagar fotograferade jag träd och flygande påsar från en större distans och valde titlar som ”Svart kråka över staden” för att ge en illusion av att det inte är skräp som flyger över Nebo fjäll. 

Skönhet, harmoni och symmetri var en gång i tiden de viktigaste värdena för målare, skulptörer och fotografer. Man försökte göra världen lite finare än den verkligen är. Nu är det faktiskt inte mera så. I somras gick jag till ett litet konstgalleri i Berlin. Men i utställningsrummet fanns tyvärr bara färgburkar och stegar, så jag trodde att galleriet är stängt och att reparationsarbete pågår. Men det visade sig att det var utställningen själv som bestod av gamla burkar. Jag kom att tänka på en tysk vits som låter: ”Är det konst eller kan jag städa upp det?”.

”Symmetri är ett dumhuvuds estetik” hör man ofta nuförtiden. Det finns naturligtvis fortfarande konstriktningar som har ord som ”harmoni” i sina manifest, men det finns mer och mer konstnärer som inte vill försköna realiteten. Även på Facebook eller Instagram hittar man mindre och mindre selfies med makeup - istället finns där mera och mera foton av gråa gator, tråkiga människor, smutsiga områden.

Jag älskar fotografi. Jag älskar att göra foton – även när det betyder att gå upp ur sängen klockan 4 på morgonen för att ha bäst belysning eller gå några kilometer med ett tungt stativ. För mig är bilder minnen av mitt liv. Och jag vill självklart ha sköna minnen, så jag försöker att ta fina bilder – även när jag vet att det är lite gammaldags filosofi. Jag har tagit ett foto av Markusplatsen i Venedig utan en enda person som står där – det är en klar förfalskning av verkligheten, eftersom att på dagen finns där varje dag flera hundra människor, men för mig var det viktigt att ha ett minne av denna plats utan nervositet och kaos. Jag har tagit en bild av pojke som pussar en kamel – eftersom det vill jag komma ihåg; en bild av en pojke som drog en kamel brutalt i en riktning som kamelen inte ville gå behöver jag inte ha.

Det är klart att bilder inte visar verkligheten. De visar bara vad vi väljer att visa. Jag väljer att se världen lite bättre än den kanske är. Lite mera harmonisk och symmetrisk, lite mindre grå och smutsig. Efter visiten på Fotografiska i Stockholm är jag säker på att det inte är en riktning som det flesta fotografer väljer idag. De vill öppna våra ögon för problemen och peka på orättvisor. Bilden av gråtande barn hänger mera och mera på väggen i gallerier, bilder av leende människor kan man mer och mer fina bara i privata fotoalbum. Konsthallen är inte mera konsttempel, de är en plats för diskussion. Men jag hoppas att det alltid också ska finnas plats för sköna bilder. Även om det är längre och längre bort från huvudströmningarna.

HANDSKAKNING PÅ POLSKA

I den polska traditionen skakar man hand när man hälsar någon eller säger adjö till andra samt när man gratulerar, tackar eller säger grattis. Det finns regler för vem som ska inbjuda vem till handskakningen – till exempel när en man och en kvinna träffas, ska det vara alltid kvinnan som initierar en handkontakt, en yngre person ska vänta tills en äldre människa börjar lyfta på handen, chefen går förstås före medarbetaren.

Det finns fortfarande män som brukar kyssa kvinnor på handen. Det är lite gammaldags, men djupt i hjärter älskar alla polska kvinnor när någon gör det. En polsk politiker – en äldre, lite konservativ man – kysste en gång så många kvinnliga ministrar på handen att han av misstag kysste också sin manliga kollega på handen. Det finns fortfarande en film på Youtube av det och några fotografier i på nätet som ger bevis att på flera seder tyvärr är alltför komplicerade för vår hektiska tid. 

På mitt arbete i Polen kände jag mig ofta som en antropolog – i stora grupper, som i gruppen på 20 medarbetare i open space, utvecklar sig nämligen intressanta ritualer. En av dem utspelade sig varje morgon - precis när alla kom till kontoret och började hälsa på varandra. Det var faktiskt inte EN ritual, men mera någonting som en rad av ritualer som skiljde sig från varandra på grundläggande sätt.

Den första gruppen av mina kollegor gick in till kontoret och skakade hand med alla som redan satt vid sina skrivbord. De kallar jag för demokraterna. Den andra gruppen – mera konservativ – det var män som bara skakade hand med manliga kollegor. Kvinnor verkade som osynliga för dem. Det verkade som en konstig slalom – och man kunde tänka att jämställdhet är ett begrepp som inte betyder detsamma för alla. Den tredje gruppen beundrade jag mest. De kallar jag för experter på etikett. Deras slalom var ännu mera komplicerade och berodde på en detaljerad analys av kön och ålder hos alla medarbetare. Med precision gick de mellan skrivborden för att skaka hand först med äldre kvinnor, senare med yngre kvinnliga kollegor och på slutet med män.

Efter handskakningen kom den andra ritualen. Alla började småprata om hur läget var. ”Min fru hostar konstigt”, ”min dotter kräktes hela natten”, ”min son mådde inte bra och kunde inte gå på dagis”… (Vi i Polen älskar ju att klaga.) Och senare gick alla, en efter en, snabbt till toaletten för att tvätta händerna. Den här ritualen var helt demokratisk.

HERR DOKTOR

Min farfar var en läkare i en liten stad i centrala Polen. 1938 började han studera litteratur och språk – han pratade franska och tyska, kunde läsa latin och grekiska och älskade böcker så det verkade som ett bra val. Men krigserfarenheter ändrade allt – min farfar beslutade att hans kallelse är att rädda människors liv.

Kommunismen var inte en perfekt tid för personer som inte ville tillhöra det kommunistpartiet. Min farfar hade inte bra chans till karriär, men han ville bara hjälpa människor, så han var glad att han kunde arbeta i en liten stad, lite bort från allt som hände då i Polen. I Raciąż var det lugnt. Alla kände varandra – och alla kände förstås min farfar. Det var som en mardröm för mig, när jag var där på semester: vi kunde inte prata med min farfar när vi promenerade i staden eftersom alla som vi träffade sa till honom ”God morgon, herr doktor. Hur mår ni? Och hur mår er fru?”. Min farfar måste inte bara svara och fråga hur andra mår, han måste också varje gång lyfta på hatten, det hörde nämligen till god ton. När jag var fem tog jag en pappersbit, skrev ”God morgon, jag mår bra” på den, klistrade den på hatten och förklarade för min farfar att nu kan vi slutligen prata med varandra när vi promenerar eftersom min uppfinning löser hans problem med småprat med alla patienter som vi träffar. Min farfar tyckte om min idé och inspirerade mig att utveckla någonting som också tillåter att lyfta automatiskt på hatten – det går nämligen inte att heja på människor med hatten på huvudet.

När jag var sex bestämde jag att jag varken ville vara säljare i matbutiken eller Nobelprisvinnare när jag blev vuxen. Mina föräldrar, båda ingenjörer, förklarade för mig att jag inte fick bli butiksäljare, jag skulle läsa på tekniska universitetet och senare kunde jag tänka på mitt Nobelprojekt. Min farfar log bara och sa: ”Joanna är ju humanist. Jag tycker inte att hon ska bli ingenjör”. Och han hade rätt i det.

När jag var tio år gammal, var jag på vintersemester hos mina farföräldrar. På kvällen den 2 februari sa min farfar att vi måste gå till kyrkan – det var en Kyndlesmäss, en stor katolsk fest, så man behövde gå till mässan. Det var mörkt och kallt och på vägen till kyrkan låg en bio. Utanför bion hängde ett stort plakat med reklam för ”Star Wars”. Filmen började precis samtidigt som mässan. Jag började förhandla med min farfar. Först sa han att det behövs att läkare går till kyrkan. Sen sa han att vi lovade ju farmor att gå till kyrkan och be också för henne. Och till slut frågade han bara om jag tror att det är mycket ljud i den här filmen. Och vi kom överens att jag kan titta på filmen och min farfar slumrar lite. I kyrkan får man ju inte slumra.

Min farfar dog av hjärtinfarkt på vägen från jobbet några månader före slutet på kommunismen. Han såg inte det fria Polen och lyckade inte att göra sin drömresa till Italien. Ibland tänker jag att han förutsåg så många saker som skulle hända i mitt liv, men inte det att jag skulle bo i Sverige i ett hus med utsikt mot en moské.

OM AVSTÅENDE

Alla människor spelar en stor roll i världshistorian: antingen genom att handla eller genom att avstå från att handla. Det här citatet från Murakami associerar jag alltid med min farmor. Hon levde i glädje och med bra hälsa hela hundra år – det var möjligt bland annat eftersom hon alltid visste när är det bättre att avstå från att handla.

Min farmor kom till världen år 1911. Hon var en mycket bra elev och ville studera, men hon hade 5 syskon och det var klart att det inte finns tillräckligt med pengar för att utbilda alla. Min farmors pappa sa att bara ett av hans barn skulle få studera – den som hade de bästa resultaten på gymnasiet. Han hoppades att en av hans söner skulle utbilda sig vidare, men det var min farmor som fick pappas privatstipendium.

Min farmor började sina studier år 1938. Efter två terminer, när sommarsemestern kom, hade alla – även journalister – börjat diskutera om Hitler skulle börja ett krig. Många sa och skrev att det säkert inte kommer, några var mindre optimistiska. Min farmor funderade på om det var bättre att vara ute på sommaren eller att läsa inför höstexamen. När hon gick till sängs en vacker dag i slut av juli, hade hon en dröm. Hon var i en fruktträdgård och tittade på vackra röda äpplen. Hon ville plocka ett äpple men bakom träden stod Hitler och sa till henne på polska ”Ni polacker får inte samla dessa äpplen kommande höst”. Så min farmor beslutade att inte plugga. Och 1 september attackerade Nazityskland Polen.

Under kriget var min farmor mycket aktiv i motståndsrörelsen. Hon träffade en kille som också var mycket politiskt engagerad. Dom beslutade att gifta sig efter att ockupationen var slut men som det ofta händer i kriget försvann han. Efter tre år beslöt min farmor att inte vänta på honom och gifte sig 1946 med min farfar, en medicinstudent som var sju år yngre än henne. När hennes krigsförlovade skrev ett brev till henne från Storbritannien var hon redan gift och hade ett barn.

Min farmor studerade till slut och tänkte skriva en doktorsavhandling. Men hon avstod också från det – familjen var ju viktigare. Sin stora ambition omvandlade hon till matlagning. Tills idag tänker jag om jag skulle träffa en guldfisk som kan uppfylla tre av mina önskemål, beställer jag bara tre rätter lagade av min farmor.

Hennes liv under kommunismen var inte lätt men hon var lycklig. Hon tog hand om familjen och sina två barn. Hon var inte en typisk hustru, hon var en riktig dam. Det betydde också att avstå från många saker. Hon sa aldrig ordet ”fru” eftersom det inte var tillräckligt elegant, hon sa aldrig ”kvinna” - som i bibeln. Hon gick aldrig ut utan att ha en hatt på huvudet – en dam vill inte att andra ser hennes bara huvud. Ibland var det svårt att köpa strumpor – så min farmor målade en svart söm bak på benen för att andra inte skulle se att de är nakna. Min farmor avstod också från att röka på gatan. I hennes värld gjorde bara skökor det. Hon gick alltid till ett kafé för att ta en kopp kaffe och en cigarett. När hon var 95 avstod hon helt från att röka efter att hon sett ett teveprogram om de dåliga konsekvenserna av nikotin. När min farmor började röka sa ju alla läkare att det inte är skadligt, att det bara gör att man slappnar av och är bra för att lindra symptomen av vissa sjukdomar.

När min farmor fyllde hundra år hade vi en mycket stor fest. Hon fick även ett gratulationsbrev från presidenten. Och efter festen sade min farmor till mig att hon var trött nu på sitt liv och ville lämna oss. Och kort efter det avstod hon från att leva. Hon gick bort i sömnen.